Alla är olika och har olika behov. Ändå bygger samhället på att du ska vara perfekt – fullt frisk, jobba jämt, ha (h)järnkoll på vardagen och må bra i själen. Det är samhället som ska anpassa sig efter människorna och inte tvärtom. Det är dags att förändra Sverige.
Kampanjen var i Almedalen under politkerveckan. Se sändningarna från partiutfrågningar i efterhand webbtv.
Om ingenarperfekt
Bakom ”Ingen är perfekt” står Handikappförbunden, en ideell organisation. Vi kräver konkreta besked av Sveriges nästa regering – oavsett partifärg – inför valet.
Läs mer »
Sociala situationer tar mycket energi för mig. Jag blir osäker när jag inte kan tolka omvärlden och får ofta ”social ångest” och ältar det jag sagt och gjort för att jag är orolig och osäker på om något blivit fel eller att jag gjort bort mig. Då måste jag fråga personer runt omkring, flera gånger, för att försäkra mig om att allt är OK.
Min perfektionism gör att jag måste dubbelkolla mycket av det jag gör för att jag är rädd att det ska bli fel, här kommer mitt kontrolleringstvång också in. Det tar till exempel mycket längre tid för mig än för mina kollegor att skicka ett brev då jag ska dubbelkolla om jag skrivit rätt adress, se att rätt papper är instoppat och att inte något annat råkat komma med, att frimärket sitter fast och att kuvertet är ordentligt stängt…
Jag behöver verkligen fyra dagars helg så att jag orkar med nästa tredagars arbetsvecka.
Jag är stolt över att arbeta halvtid och har aldrig känt mig misslyckad på grund av att jag inte kan arbeta heltid. Däremot är jag orolig för att bli utförsäkrad från Försäkringskassan från och med nästa år på grund av kassans nya regler. Jag försöker att inte oroa mig så mycket för detta, ansökan är postad och jag har gjort allt jag kan för att förklara att jag använder 100 % av min arbetsförmåga när jag arbetar 50 %.
Om Hanna Danmo
Hanna Danmo Källman arbetar som redaktör på Autism- och Aspergerförbundets tidning Ögonblick och bor i Stockholm med man och två katter. Hon uppträder som ståuppkomiker på fritiden och har diagnoserna Aspergers syndrom, tvångssyndrom och Tourettes syndrom.
Intresse för samhällsfrågor, t ex att delta i allmänna val, brukar anses som ett mått på delaktighet. Att rösta i de allmänna valen kan ses som ett steg på vägen från en passiv patient/”omsorgstagare” till en aktiv medborgare.
Ingenting talar emot att personer med utvecklingsstörning har ett mindre intresse av sin omvärld; allt talar för att de ”borde” vara ännu mer intresserade än genomsnittet eftersom många av dem är generellt mer beroende av hur samhället genom dess olika stödformer fungerar. Ändå visar tillgänglig statistik att endast 31% av dem röstade i riksdagsvalet 1994 och i valet 1998 hade deltagandet sjunkit till 20% (motsvarande siffror för hela befolkningen var 86% resp. 81,4%).
Många frågor kan uppstå ur detta perspektiv, t ex
- hur medvetet är “samhället” om dessa brister i delaktigheten? hur intresserad är t ex Riksdagen av att känna sig som representant för dessa människor? hur alarmerande är det för de politiska partierna att valdeltagandet sjönk med 35% mellan två riksdagsval?
Eftersom det inte finns någon färskare statistik än från förra årtusendet kan det möjligen kännas mindre angeläget att vara berörd av sådana frågor, men för det samhälle som vill vara så tillgängligt redan 2010, dvs inför det kommande valet, bör åtminstone bristen på aktuell statistik vara motiv nog som inledning till åtgärder för att påverka det verkliga problemet: en mycket litet intresse för denna form av delaktighet i det gemensamma samhället.
Frågan är kanske än större: är detta minskande deltagande i de allmänna valen en spegel av en motsvarande minskning av hur dessa personer ser på de svenska riksdagsvalen? Är inte detta Sättet att påverka samhället och därmed den egna situationen? Eller ska de kanske försöka vända sig till Bryssel direkt…?
Ett annat perspektiv är att fråga om Riksdagens nuvarande/blivande ledamöter är intresserade av vad dessa potentiella valdeltagare tycker. Är personer med utvecklingsstörning helt ointressanta som väljare? Har Riksdagen avsagt sig uppdraget att ens försöka representera hela Sverige och alla dess medborgare?
Ser de politiska partierna detta låga och minskande valdeltagande som ett problem?
- En ”enklare” fråga är vad och hur de nu aktuella riksdagskandidaterna i så fall gör för att nå och påverka dessa potentiella väljare? (obs: jag frågar inte vad de vill göra, om…!). Är ett lågt, dessutom minskande, valdeltagande ett exempel på bristande tillgänglighet?
- En ”allvarligare” fråga är om de nu aktuella riksdagskandidaterna ser detta dramatiskt minskande valdeltagande som en demokratisk fråga: är detta ett exempel på att relativt små ”grupper” i samhället inte är intressanta som väljare, att frågor som för dem är delvis livsavgörande, inte är värda att ”offra” tid på?
Till slut en anspråkslös tanke: Skulle intresset för denna fråga öka om vi återvänder till ett medborgarperspektiv? I synnerhet i valtider tycks vårt största värde vara i vår egenskap som skattebetalare, eller kund; då gäller det att plånboken inte är alltför tunn för att vi ska bli sedda.
Källor
Anette Kjellberg, doktorsavhandling 2002, Linköpings Universitet
Participation, Ideology and Everyday Life. How to understand the experiences of persons with learning disabilities
Sammanfattning på svenska i FUB:s kunskapsmapp, februari 2003
Magnus Tideman: Normalisering och kategorisering – om handikappideologi
och välfärdspolitik i teori och praktik för personer med
utvecklingsstörning, Göteborgs Universitet, år 2000
Öie Umb-Carlsson: Living conditions of people with intellectual
disabilities, study of health, housing, work, leisure and social relations
in a Swedish county population, Uppsala Universitet, år 2005
Om Pie Blume
Pie Blume är ombudsman på Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning FUB
Det skriver SKL och SKTF i en debattartikel. Från FUB:s perspektiv är det bara att instämma i detta. De politiska partiernas lokalpolitiska ambitioner styr mycket av våra medlemmars vardag. Skolan påverkas främst av kommunens ambitioner, dagligverksamhet och boenden samt övriga LSS påverkas också av de kommunpolitiska ambitionerna. Därför är det viktigt att ta reda på vad partierna vill inför valet. I partiernas kommunpolitiska program nämns sällan de verksamheter som våra medlemmar dagligen berörs av. Det kan vara svårt att bilda sig en uppfattning om vad de faktiskt vill. Ofta är vi beroende av att ställa direkta frågor till partierna för att få svar på deras ambitioner. Men trots att vi ställer direkta frågor är det inte alltid så att vi får direkta svar. Det handlar inte om att vi vill ha svar som passar oss eller som vi vill ha, snarare är vi ute efter svar som gör att vi som väljare kan ta ställning.
Det kan tolkas som en demokratisk brist att FUB och dess medlemmar ofta får svar som inte går att ta ställning till, de är vaga, utsvävande och glider ofta ifrån sakområdet. Det är också märkligt att de politiska partierna inte har mer kunskap eller fler faktiska förslag inom områden som utgör en stor del av den faktiska verksamheten i kommunen. Det berör många: brukare, elever, lärare, anhöriga, personal i verksamheter, intresseorganisationer och väljare med intresse för välfärdsfrågor.
Varför är det så? Den enkla förklaringen är att partierna ger förslag som de tror kommer att maximera deras valresultat. De vinner inga val på frågor om LSS eller särskolan. Men den förklaringen är inte tillräcklig, idag vet vi att väljare ofta bestämmer sig sent, de är mobila och har inte längre någon stark partiidentitet som styr deras val. De rör sig över blocken och de röstar inte alltid utifrån vad som gynnar dem själva direkt. I ett val där det är jämt mellan blocken kan frågor som LSS eller särskolan ha betydelse för valresultatet. På så sätt vore det strategiskt fel att ignorera dessa frågor ur ett röst-maximerar perspektiv.
Samtidigt ser vi att frågorna faktiskt inte tas upp, framförallt i ett lokalpolitiskt perspektiv. En rimligare förklaring till det är att det finns för få politiker med kunskap och intresse för frågorna. De politiska partierna har inte en konstant ström av människor som vill engagera sig politiskt, de tappar medlemmar och har i vissa kommuner svårt att fylla fullmäktige. Däremot så finns det många människor som är engagerade i handkapporganisationer, om några eller ett flertal valde att arbeta inom ett politiskt parti skulle frågorna bli mycket synligare. Fler FUB-medlemmar i politiken. Det skulle föra vår demokrati framåt.
Om Emanuel
Emanuel Mörk arbetar för FUB (För barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning) i Stockholm stad/län och är redaktör för FUBbloggen.se
